Att få en tid på vårdcentralen. Bara för att jag inte skulle ha en akuttid . Det är ju ändå ganska bra att veta att om man är akut sjuk så tar det inte lika lång tid :) Undrar hur det känns att jobba där. Där är alltid jättemycket folk. Och inte nog med det,alla är sjuka o sura, eftersom det är en vårdcentral hahahaha. Där fick jag till det :) Även jag var riktigt sur när jag väl kom fram i går. När jag började ringa hade plats 20 i kön. Oj tänkte jag glatt överraskad, då blir det inte så lång tid att vänta. Och det gick snabbt. Jag kom till plats nr 2. Och vad hände då tror ni?? JAG BLEV BORTKOPPLAD!!!!! Bara att börja om igen. Då hade jag plats nr 40 i kön. Och samma pigga människa påminde mig säkert 40 gånger om att "du har plats nr 40 i kön" sedan säger hon som alltid -tack för att du väntar. Ja,det var ju inte som om jag hade något större val. Man kan ju knappast skrika till en telefonsvarare, Men du din piggelin Jag VILL INTE VÄNTA. När jag sedan kom fram fick jag en tid till den 19 februari. Som sagt de har inte bråttom där inne. Stackars människa som svarade och fick höra vad jag tyckte om dom. Men ja ja nu har jag fått en tid i alla fall. Om det inte hade varit för att mobiler är så dyra hade nog min rätt lätt kunnat åka in i närmsta vägg. Ha det gott mina vänner och ni andra ha det som ni vill.
Jag fick ett sms där det frågades om jag visste att Demis Roussos är död. Nej det visste jag ju inte men jag vet det nu. Jag har inte tänkt eller lyssnat på den mannen på många år. Han var min första stora idol. Hans konsert på Olympen i Lund var också den första jag gick på. Jag tror att han skapade mitt mansideal :) för jag har ju alltid gillat skäggiga,långhåriga män med stor mage. Och om man inte minns hur han såg ut så kan man ju bara kolla på bilden. När alla de män jag tyckte var snygga blev gamla blev de gråhåriga med grått skägg istället. Och det är såna jag gillar nu. Även om jag som sagt inte lyssnat på Demis Roussos på många år så har jag massor av minnen till hans musik. Både bra och dåliga. Och herre gud vad jag älskade honom när jag var 16 år gammal och många år därefter.
Gissa vad det ska bli? Ratatouille så klart. Jag hade så mycket grönsaker kvar från förra gången så det blir till att använda dom i dag. Och vissa får ju inte nog, det sades i går att vi kan äta det varje dag om det skulle vara så. Men nej, en gång i veckan får räcka i fortsättningen. Dock blev det två denna veckan. Det är alltid kul att laga mat när folk äter med god aptit. Ha det gott i stugorna.
Man har sett dom sedan de var små. Hängt med i deras med och motgångar. Jag som jag alltid har haft klart för mig vad de skulle bli när de blev vuxna. Sam,psykolog. Daniel,trubadur. Nu ser jag ju att jag hade så fel man kan ha. Båda två valde helt andra saker. Men lika bra kan jag tycka. Kul när ungarna lyckas i livet. Vad spelar det för roll om det inte var det jag tänkte mig. Jag hyser största respekt för kidsen som är vuxna nu. Ibland känner jag mig som en kort skit för alla är dom väldigt mycket längre än mig nu. Och deras engagemang i sverige och politik gör mig så glad. Det finns hopp om framtiden tack vare dom.Jag fick inte till så många bilder i går. Fint tycker jag.
Daniel som inte blev trubadur,Han blev bartender. Bra då har vi vår egen.
Ålder och drama :) Visst är det så att med ålder avtar drama,eller? Jo i mitt fall åtminstone. Jag blir helt konfunderad om jag råkat säga något i förbifarten som kanske inte skulle sägas. Och att jag själv inte fattar varför. För mig är det kanske en liten skitgrej men den blir stoooor. Som te.x lite småsnack och däri jag träffade på den och den igår. BOOOM!!!! DRAMA!! Eller enligt min åsikt bara trams. Numera känns det som om man inte kan säga någonting utan att folk blir kränkta. Många är så kränkta nu för tiden. Av vad kan jag undra? Svenska folkets favorit mening -Nu känner jag mig kränkt. Jag trodde aldrig att jag skulle yttra detta ;/ Men livet var faktiskt lättare förr. Jag är glad att jag inte är 20 i dag. För jag hade funnit det väldigt svårt att leva i en värld där "alla älskar alla och finns vid deras sida,gumman,darling" osv,osv. Som tur är fyller jag snart 60. Och numera vet jag vem jag älskar och vilka som älskar mig. Man behöver inte ens älska bara vara vänner och acceptera varandra som man är. Kan jag tycka. Men alla kanske inte tycker som jag. Ha det bra mina vänner. Ni andra ha det som ni vill.
Jag har just påbörjat min tredje dag i telefonkö!!!! Det verkar helt omöjligt att få till ett samarbete mellan en privatläkargrupp och vårdcentral. Så jag ringer till den ena bara för att få svaret att jag måste ringa den andra vilket jag redan gjort x antal gånger. Man måste förstås få till det under deras telefontider och det är inte världens lättaste. Jag bara undrar,hur svårt ska det vara??? När min läkare gick i pension fattade jag att det skulle innebära vissa problem. Men jag trodde inte att det skulle vara SÅ svårt att hitta en ny. Tydligen så är det väldigt svårt.
Det är så längesedan jag har behövt bry mig om vårdcentraler och telefonköer. Jag har haft samma läkare i 20 år. Han visste allt om mig och inga förklaringar behövdes. Nu ska jag helt plötsligt förklara hela min livshistoria. Varje gång någon behagar svara i telefonen. (om dom överhuvudtaget gör det) För det är olika personer varje gång. Bara det är ångestframkallande :( Vi får se hur denna dagen avlöper. Ha det gott ni andra.
Hon fick välja mellan grönsakssoppa och ratatouille. Gissa vad hon valde. Dumt av mig. Inte blev det grönsakssoppa. Jag hade glömt att ratatouille är hennes favoriträtt. Och jag kan naturligtvis bara den riktigt franska versionen, som ska vara tre timmar i ugnen! Plus såsen som ska lagas först. Och så säger hon, -Det ska inte vara någon speciell version utan den riktiga. Jaha annars hade jag kanske kunnat fuska lite. Men nej, det ska vara den riktiga franska!!! För ratatouille är ju franskt. Bara ordet är så svårt att jag knappt kan stava till det. Men det uttalas i alla fall ratatuiiii. Speciellt viktigt med iiii på slutet :) Snart tid att sätta gång med det. Vad gör man inte för sin ända dotter. Även om jag ibland kan tycka att hon har en hel del krav :) Ratatuiiii here i come.
Som att tillbringa en liten stund med mitt barnbarn, ätande en pizza. Ångesten fanns där men att lyssna på Celine gjorde det hela lite lättare. Jag kände mig nästan som en bra farmor i dag. Och som alltid när hon och jag pratar så tänker jag för mig själv,bor det en gömd 40 åring inom dig. Hennes vokabulär är helt otroligt. Och hon har absolut inte några problem med att sätta ord på sina tankar :) När jag var på väg hem kände jag att detta bör upprepas regelbundet. Som sagt jag jobbar på det. Det känns som om det kommer att bli bra så småningom.
31. Det är vad jag lyssnat på i en halvtimme nu. Jag undrar vad den där trettioettan pratar om? Hela sitt liv tydligen :/ Mellan varven kommer det en urdum fråga. -Vill du behålla din plats i kön? Ja det vill jag det är liksom därför jag sitter här och lyssnar på din löjligt pigga röst. Människan i luren låter som om hon just vunnit på lotto. Eller så har hon ett ovanligt trevligt liv. Oj nu är jag nere på nr 30. I denna takten kommer jag fram lagom tills dom stänger, och får börja om igen i morgon. Ha det bra ni som har vettigare saker för er.
Men livet är som det är. Jag är inte alltid där. Oftast inte faktiskt. Men jag älskar dig min vackra pojke. Mitt första barnbarn. Du är den finaste jag vet.
Ja en sak har jag alltid funnit märklig, kanske inte ALLTID :) Men mesta delen av mitt vuxna liv. Och det är att,mobilen kan vara tyst i flera dagar, och ingen knackar på dörren. Men om en ringer eller dyker upp då kan jag vara så gott som säker på att att fler följer. Så häromdagen började det med att Sam trillade in. Sedan kom det fem personer till!!!Och en liten osynlig. Och det var bara trevligt. Kändes som gamla tider mycket skratt och höga diskussioner. Jag tror att denna familjen har varit Italienare allihopa i ett tidigare liv. För ljudnivån på oss är inte nådig. Jag har alltid önskat att jag hade ett gammalt hus på landet med ett jättestort kök där alla fick plats. Och där alla kunde komma överens. OCH att jag inte haft ångest. Det är inte alls trevligt att vara omgärdad av de människor man älskar och känna hur den jävla ångesten smyger sig på. Men eftersom jag haft det i så många år har jag lärt mig att det hjälper att gå in och sätta sig på toa en stund och bara andas. Sedan blir det bättre igen. Jag tror inte att det märks så mycket på utsidan, som det känns på insidan. Sam ser det ibland men hon vet att hon inte ska säga något. Dock kan det verka som jag har väldigt liten blåsa. med allt mitt toaspringande :) Jag lovade mig själv att 2015 ska jag träffa mina barnbarn mer. Jag har varit en kass farmor (är det fortfarande) Men jag jobbar på det. Ska få en ny läkartid i morg. Om inte min ångest hindrar mig från att gå dit. Kanske är det ångestdämpande mediciner som krävs för att jag ska ta mig ut från tryggheten mitt hem ger mig. Jag har testat dessa mediciner förr. Gillade dom inte alls. Men det är kanske tid att göra ett nytt försök. Ja nu vet ni hur det är att vara jag. Det kan tyckas att jag inte bryr mig. Men det är så fel det kan bli. Jag försöker ofta låta bli att tänka. Det funkar inte, så då tänker jag ännu mer och får ännu mer ångest för att jag inte funkar som alla andra. Låt mig förklara det så här. Om man vill träffa mig så ska man inte ringa först. Om man har synpunkter på hur jag är,då ska man inte upplysa mig om det. För hos mig föder det nätter av sömnlöshet och tankar om mig själv som jag inte kan göra något åt hur mycket jag än vill. För som jag har sagt tidigare,små små bagateller för andra är stora berg för mig. Men jag jobbar på det. Varje dag. Ett steg i taget så kommer jag kanske dit jag vill till slut. Det är i alla fall vad jag hoppas på. De flesta vet väl vid det här laget vem de här två är :)
Daniella och bebis,jag tar tillbaks att han är osynlig magen syns ganska bra nu.
Hamsa tog så bra hand om Zeus att Zeus följde honom överallt <3
De andra två besökarna hamnade utan för min kamera.
Med besök från andra sidan bron. Det är alltid kul att sitta o snacka lite skit över en kopp kaffe. För vi pratar ju alltid bara skit Lena och jag, har jag hört att det sägs. Undrar vad dom som säger det pratar då? :) Postmannen kom och drack en kopp kaffe han med. Ja,jag har en egen postman som kommer på kaffe ibland. Eller nej det var fel,jag har faktiskt två. Kjellberg senior och Kjellberg junior. Men den sistnämnde ser man inte så ofta nu för tiden. Till saken hör att Zeus blir lika glad varje gång han ser "Micke" Jag tror det är hans idol. Han bara sitter och tittar på honom. Hade han kunnat prata är jag övertygad att han hade sagt. -I lööööv you "Micke" :) Även om det nu är ett tag sedan de flyttade från gården och över bron. Så blir Zeus jätteglad varje gång han ser någon på balkongen där de brukade bo. Han har inte fattat att de flyttat.
För att förtydliga över, bron så betyder det inte Öresundsbron. Utan Lindängebron :) Men "Micke" se mig,jag sitter ju här!!!!!!!!!
Att stå på Ica. När ens bror med anhang kommer in. Och jag gör allt för att inte synas. Men jag vet att dom sett mig, dom vet att jag sett dom. Är det så livet ska vara? Ja tydligen. Tråkigt men väldigt sant. Det fanns en tid när jag och min bror delade allt. Nu kan vi inte ens säga hej på Ica. Men det är inget att gråta över. Livet är som det är.
Att min blogg har blivit tråkig för att jag inte uppdaterat den. Jag har varit trött. Och mått ganska dåligt. Men jag är på väg tillbaks. Mycket bekymmer har det varit på senare tid. Med hälsan och med andra saker. Men som sagt det börjar bli bättre. Zeus och jag var ute på långrunda i dag, för första gången på länge. I morgon ser jag fram emot att träffa Lena. Det känns inte bra att må så dåligt att man bara låser in sig. Det känns som det är tid att försöka leva igen.
Det var sex dagar sedan jag skrev sist. Jag fick en påminnelse i går att det är dags att uppdatera. Tack för det :) Jag har varit sjuk ett tag. Legat i sängen och huttrat. Men är på bättringsvägen nu. Nu måste jag bara berätta vad som hände med Zeus i tisdags. För det var så sorgligt på nått vis. Min min mobil ringde och jag pratade en väldigt kort stund. Direkt efter det satte jag på hans koppel, och han pratade (som bara han kan) under tiden. När vi sedan kom ut så sprang han omkring och spanade samtidigt som svansen viftade för fullt. Jag fattade inte varför förrän vi närmade oss busshållplatsen. Där stannade han och vägrade gå vidare. Och då gick det upp ett ljus för mig. Hela hans liv fram till i början av 2014 har han träffat sin syster Cendra en gång i veckan. Då ringde alltid Maya först och så gick vi och mötte dom vid bussen. Eller så kom Cendra springande från bussen och mötte oss.
Jag tror aldrig att det har hänt efter det, att det ringt precis när vi varit på väg ut. Så när det nu hände,satte Zeus det i direkt samband med att Cendra var på väg. Bara för att upptäcka att det var ingen "syrra" på bussen. Det var riktigt sorgligt att se honom. Om en hund kan bli besviken så var han verkligen det. Han gick med tunga steg och slokande huvud hem igen. Det sägs att hundar aldrig glömmer. Det gör dom tydligen inte. Men så är ju livet. Alla har vi goda minnen som aldrig försvinner. Jag har många, med många människor. Det finns människor jag verkligen älskat med hela mitt hjärta, som i dag inte betyder någonting för mig. Men det betyder inte att jag önskat att jag aldrig träffat dom. För som sagt det fanns många trevliga stunder under tiden de fanns i mitt liv. Det kan dock ibland när jag "Takes a walkdown memory lane" förvåna mig att det tog mig så lång tid att komma fram till vilka som skulle finnas i mitt liv och vilka som inte skulle det. Jag kanske tillhör den sorten som vill tro på människor, därför gör jag det. Tills dom skriver mig på näsan att jag har fel. Jag tillhör den människoskara som ger andra hur många chanser som helst. De kan trampa på mig. Jävlas med mig om och om igen. Men när jag får nog får jag nog. När allt man trott på brister så måste man lägga ner för att rädda sig själv. Sådan är jag. Tyvärr,för ibland önskar jag att jag hade kunnat ha överseende mer än en 1-10 gånger. Jag är en känslosam person. Jag reagerar mycket på ord. Elaka ord är som en smula i sängen, man vet att den finns där för man känner av den hur man än vrider och vänder sig. För att det här inte ska bli för långt. Kan jag bara säga att jag saknar bara en individ som funnits i mitt liv men inte gör det längre. Det är Cendra för hon är en hund och hon älskar mig. Liksom Zeus älskar Maya. Men dom har inget val. Dom är så tvungna att leva med vad jag har valt!
På det nya året. Dagen började med lite snuva som övergick i nysningar och nu sitter jag här med feber och mår som en stor skit. Jag kan inte uttala bokstaven m eller n utan att det låter som b. Om ni inte förstår vad jag menar ska jag genast förklara det :) Jag bår inte bra.Och det käbbs ibte kul. Fattar ni nu? Varje år blir jag sjuk antingen innan nyår eller efter. Inte en tradition jag kämpar för att ha kvar. Men den hänger med. Känner hur det sticker till i mitt högra öra lite då och då. Men hej min gamla vän öroninflammation. Vi har ju träffats varje år i 56 år. Jag valde dock inte att vara vän med dig. Det var du som ville vara min ständiga följeslagare. Att jag överhuvudtaget hör något är fantastiskt med alla dessa spruckna trumhinnor. Eller med min röst i dag.... Sprucba trubhibbor :) Nu ger jag upp och slänger mig under täcket. Ha det gott mina vänner,ni andra ha det som ni vill. Längst inne är jag glad. Längst ute är jag rätt sjuk :(
ELLER SKA DET VARA TVÄRTOM? jag vet inte ??? Jag kanske är sjuk längst inne. Och längst ute är jag glad.
